.
När hjärtat slår hårt i bröstet och jag andas så ytligt att jag blir yr i huvudet och illamående. Hatar den här ångesten som är så kopplad till prestation. Vill vara störst och bäst. Letar bekräftelse och berömmet hos andra. Så rädd för att göra alla besvikna. Folk som jag inte ens vet vilka är, eller känner och som inte vet vem jag är. Det är hos dem jag söker bekräftelsen. Att jag gjort något bra, att jag för den här stunden är lite bättre än alla andra. Hatar mig själv för att jag arbetar så hårt, för hårt, för något som kanske leder till beröm. Kan inte själv ge mig en klapp på axeln och säga bra jobbat utan det måste komma från någon annan. Från lärare, chefer, främlingar. Kan aldrig känna mig nöjd och tillfreds med att jag SJÄLV tycker att jag gjort ett bra jobb. Det slutgiltiga betyget ligger alltid hos någon annan när det kommer till prestationer. Känner mig så värdelös när ångesten slår till och allt jag kan göra är att ligga ner och andas för att inte känna som att jag kvävs. Tappar bort mig själv i prestationen, där och då glömmer jag att jag fortfarande är bra fastän mitt resultat skulle bli dåligt. Det värker i bröstet och snurrar i huvudet och tårarna bränner bakom ögonlocken och ångesten över att inte vara tillräckligt bra äter upp mig.
Jag är så jävla jävla trött. Min hjärna har liksom stängt av sig? Den lämnar bort saker som är oviktiga, kommer inte ihåg morgonen hemma, eller vägen till jobbet. Det är helt raderat ur minnet. Vill bara lägga mig ner och sova.